Spekulation, girighet och rofferi orsakar den ekonomiska krisen
Årets slut närmar sig och vi kan börja göra bokslut över det som förevarit. Snabbt kan man konstatera att det varit ett år som kommer att gå till historien som den ekonomiska krisens år. Den nyliberala samhällsordningen har, återigen, visat sig vara ett korthus byggt på spekulation med värden som i bästa fall är uppblåsta och i andra fall inte ens finns i sinnevärlden. Den amerikanska bostadslånebubblan var förmodligen denna gång den utlösande faktorn, men om inte den kommit så hade något annat, kanske något senare i tiden, haft samma effekt.
En ekonomi som bygger på spekulation, uppblåsta värden, girighet och rent rofferi har gång efter annan visat sig hamna i allvarlig kris med tämligen jämna mellanrum och så är det med pyramidspel; de som är med från allra första början hinner alltid göra sig en hacka medan de senare inkomna förlorar sina insatser. Det kanske märkligaste i detta är inte att det inträffar utan att så många hinner "glömma bort" regelbundenheten i dessa kriser.
I kapitalismens högborg USA, där nyliberalismen härjat fritt under senare år med deviser om den heliga marknadens självreglerande och självläkande krafter, krävs och görs statliga hjälpinsatser som under andra tider skulle ha betraktats som i det närmaste socialiseringar. Bankväsendet ställs under förmyndarskap för att det inte totalt skall kollapsa och biljättarnas (Chrysler, Ford och GM) VD:ar kommer till Washington med mössan i hand för att be om statlig hjälp för att överhuvudtaget kunna betala lön åt bilbyggarna inför julen. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes teorier om en expansiv statlig politik i kristider - teorier som hjälpt till att komma ur ekonomiska kriser alltifrån den stora 30-talsdepressionen och framöver - är återigen i ropet. Samma Keynes, som de nyliberala ekonomerna och ideologerna för bara ett år sedan ansåg höra hemma på historiens skräphög, är nu stilbildande för de statliga stimulansåtgärder som vi kan se i så gott som alla de länder som drabbats av den ekonomiska krisen.
På hemmaplan här i Sverige har varslen varit rekordmånga denna höst och framförallt fordonsindustrin har drabbats hårt. Det amerikanska ägandet av Volvo (Ford) och SAAB (GM) har visat sig vara förödande för dessa "svenska" bilmärken och speciellt SAAB har tappat mycket av sin identitet. Fordonsindustrin har en oerhört stor betydelse för svenskt näringsliv och den svenska ekonomin och om de skulle gå omkull så skulle det få mycket vittomfattande negativa konsekvenser. Ett statligt ingripande kan komma att bli helt nödvändigt oavsett att näringslivsminister Maud Olofsson säger att "staten skall inte bygga bilar för det har vi ingen kunskap om". Att Maud Olofsson inte har någon kunskap om bilbyggande torde ingen sväva i ovisshet om, men det är inte hon som skall konstruera och bygga bilar som håller inför framtidens miljökrav. Dessutom gick regeringen in och förstatligade den gravt misskötta banken Carnegie som, om den fått gå omkull, inte skulle åstadkommit alls samma samhällsskada som om Volvo personvagnar skulle gå i kaputten.
Självklart får den stora ekonomiska krisen konsekvenser också för oss, både som hamnarbetare och i våra privatliv. Tillgången på jobb i hamnarna minskar; importen av konsumtionsgods sjunker och exporten av framförallt fordon likaså. I några hamnar har man varslat om uppsägningar, men i skrivande stund har inga sådana genomförts och om det är så att det finns en reell övertalighet, alltså inte enbart en som bygger på vinstmaximering, förutsätter vi att mjuka avgångar tillämpas. Pensionsstiftelsen Portside visar sig nu komma väl till pass även om den ersättning man får vid en pension via stiftelsen är alltför låg för att vara tilltalande för de flesta hamnarbetare; att i det närmaste halvera sin inkomst blir alltför drastiskt.
Vi kan också se tillbaks på ett turbulent år inom hamn- och stuveriavtalsområdet. Först fanns ett närmande mellan Hamn och Transport inför årets avtalsrörelse och ett visst samarbete inleddes men avslutades med en kraschlandning. Det från Transports ledning uppgivna skälet till avbrytandet av samarbetet var ett framprovocerat svepskäl vilket torde stå klart för alla med den minsta insyn i frågan och förmåga till egna slutsatser. Sedan avbröts allt samarbete överhuvudtaget och Transports lokala företrädare förbjöds av den centrala instansen att överhuvudtaget ha något med Hamnarbetarförbundet att göra och så avgick förbundsordförande Winberg. Ja, sicken soppa och egentligen är det arbetsgivarparten som sitter kvar med Svarte Petter; ett förbund med avtal och ett förbund, som dessutom organiserar majoriteten av hamnarbetarna, utan och därmed utan fredsplikt. Vi vet att arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar och medlemsföretagen är bekymrade över situationen och vill söka en lösning och också vidtar mått och steg i den riktningen, vilket bådar gott för hela branschen.
Vi får gemensamt hoppas på och arbeta för ett bättre år 2009. Det stora makroperspektivet med krisen i världsekonomin kan vi inte rå på utan hoppas att de goda och kloka krafter som onekligen finns får ett ordentligt genomslag. På hemmaplan kan vi påverka; dels genom våra politiska ställningstaganden (även om det inte är val förrän 2010) och genom vårt fackliga engagemang genom vilket vi alla kan vara med och påverka situationen på våra arbetsplatser.
GOTT NYTT ÅR 2009!
Björn A.Borg
